Det handlar om jämställdhet och jämlikhet. Det handlar om kvinnor och män – städer och landsbygder. Och om att vi faktiskt behöver förhålla oss till varandra. Klimatförändringarna innebär enorma utmaningar och för att komma fram till lösningar måste vi tänka om.
Klimat och miljö är den viktigaste frågan bland unga inför EU-valet. Det visar en undersökning som analysföretaget Novus gjort på uppdrag av P3 Nyheter.
Enligt P3 Nyheter listar 53 procent av killarna och 73 procent av tjejerna klimatet som den topp tre viktigaste frågan.
Klimatförändringar och miljöförstöring är också det som oroar svenskar allra mest. I den återkommande undersökningen av svenskars åsikter som SOM-institutet vid Göteborgs universitet gör varje år svarade 61 procent av de tillfrågade att de är mycket oroade över klimatförändringar, lika många oroas över miljöförstöring.
I Klimatbarometern 2019 som nyligen presenterades uppgav också mer än en fjärdedel av deltagarna att de tänker på klimatförändringarna så gott som dagligen – och allra mest är det kvinnorna som bekymrar sig. Bland kvinnorna svarade så många som en tredjedel att de funderar över klimatförändringarna så gott som dagligen. Likväl är det kvinnorna som är mest engagerade. Kvinnor har bättre kunskaper om miljöalternativ och använder oftare miljömärkningar för att göra sina val. Kvinnor väljer också i större utsträckning att resa kollektivt och i Sverige släpper exempelvis mäns privata transporter ut dubbelt så mycket koldioxid som kvinnors.
Jämställdhet är följaktligen en viktig variabel i arbetet med omställningen till ett hållbart samhälle – och det är männen som måste skärpa sig.
Men det är långt ifrån tillräckligt.
Samtidigt som vi pratar om och verkar för en förändring av patriarkala maktstrukturer och manlighetsnormer så behöver vi också se, synliggöra, och jobba vidare med de geografiska och territoriella maktordningar som präglar dagens samhälle. För det handlar också om hur vi förhåller oss till varandra.
När Världsnaturfonden WWF nyligen presenterade Klimatbarometern 2019 gjorde de det med fokus på att det framför allt är unga, kvinnor samt boende i storstadsområdena som uppger att de valt tåget framför flyget och dragit ned på köttkonsumtionen. I en artikel baserad på Klimatbarometern skriver dessutom Göteborgsposten att de som är ”allra duktigast är de unga kvinnorna i de större städerna.” Utan att ha belägg för det? Ingenstans i vare sig Klimatbarometern eller Göteborgspostens artikel framgår det i själva verket hur mycket storstadsbor reser i förhållande till boende på landsbygder och glesbygder. Att det de facto är så att storstadsbor flyger i avsevärt högre utsträckning och att de kanske fortfarande reser mer än landsbygdsbor – oavsett att de nu dragit ned på sitt flygande.
Vi lever i ett samhälle som präglas av en urban norm. Föreställningen om att det goda och hållbara livet finns i städerna är en utgångspunkt som ofta lämnas oemotsagd. Hållbar samhällsbyggnad och en hållbar livsstil exemplifieras idag med bilder av förtätade städer med hydroponiska odlingssystem där glada människor cyklar gatan fram. Oavsett att det finns andra bilder och andra berättelser om vad som är hållbart.
”Man är ingen hjälte för att man tar tåget i Stockholm. Man gör bara sitt absoluta minimum Eftersom man bor i staden med den bästa lokaltrafiken – som dessutom är knutpunkten för alla andra städer. Jämfört med de som bor på platser där ingen lokaltrafik finns. Men där det istället framställs vattenkraft, vindkraft, skog och närodlade livsmedel. Till hjälp för hela det övriga landets minskade klimatavtryck”, skriver författaren och bloggaren Clara Lidström i ett uppmärksammat inlägg på sin blogg.
Så är det egentligen rimligt att ställa samma krav på befolkningen oavsett var i landet vi bor?
Emma Sundh är skribent, influencer med inriktning på hållbarhet och en av initiativtagarna till Klimatklubben. I en replik på Clara Lidströms inlägg skriver Emma, som är uppvuxen i Värmland och numera bosatt i Stockholm, att ”hur är det om en är beroende av bilen, bor i ett stor hus på landet och har ett jobb som i sig gör ett klimatavtryck? Ska en ha ångest över det? Nä. Jag tror så klart att alla människor säkert kan fundera på hur en kan optimera för att bli så klimatsmart som möjligt – efter sina personliga förutsättningar.”
Landsbygds- och glesbygdsbor behöver oftare köra bil till jobbet och använder mer energi för att värma sina hus – men storstadsbor har i genomsnitt en högre klimatförstörande konsumtion och producerar i genomsnitt 20 kg mer sopor än vad glesbygdsbor gör. Och idag bor de som släpper ut allra mest i själva verket i de rikaste kommunerna i närheten till de större städerna.
Så hur har den här bilden av vad som är hållbart och inte kunnat bli så skev? Handlar det rentav om lättja? Att det är enklare att fokusera på individers bilåkande än på relationella konsumtionsmönster och livsföring.
Klimatförändringarna innebär enorma utmaningar och för att komma fram till lösningar behöver vi helt enkelt tänka om. Idag är det kvinnorna och städerna som får stå som de goda exemplen när det kommer till att fatta ansvarsfulla beslut för hela samhället.
Klimat- och miljöpolitiken måste ändra karaktär från att vara en individualistisk politik till att bli en gemensam samhällsfråga. Det är en fråga om jämställdhet men det är också en fråga om jämlikhet. En jämlikhet som i det här fallet skulle innebära att stad och land behandlas olika. För som författaren och etnologen Kjell Hansen säger i en intervju med Dagens Arena. Det är inte städernas fel att landsbygderna har problem: ”Det handlar om resultatet av en ekonomisk politik och en statlig centralisering.” Det handlar om att det har funnits en politisk idé om att framtiden finns i städerna. Om statens vilja att urbanisera.
Det handlar om att vi lever med en urban norm där vi har de här berättelserna om städerna som utgångspunkt och landsbygderna som underordnade.
Det handlar helt enkelt om en strukturomvandling som hela samhället behöver genomgå. Om berättelser som kräver motberättelser och om föreställningar som behöver förändras.
Städerna och kvinnorna kommer inte att rädda miljön, det måste vi göra tillsammans.
Stad och land – hand i hand.