© SBK Värmland AB

  • Johanna Rickan

Vi måste bredda utrymmet i samtalet om Sverige

Uppdaterad: 13 feb 2019


Maktrelationen mellan stad och landsbygder är ingen konstant. Men hur ska vi någonsin kunna uppnå målen i de regionala utvecklingsstrategierna om vi inte ens vet var eller vad det är som avses? Och vem har tolkningsföreträde att formulera vad som är en bra och hållbar planering?

Sverige består av många olika geografier och dessa platser är del av en samhällsväv som på olika sätt är länkade och samspelar med varandra. Men platser är inte bara sina fysiska attribut, de är också sociala konstruktioner som vi alla bidrar till att skapa. Och när en plats blir norm blir allt de andra avvikande. Staden och landsbygderna. Två motpoler – där allt utanför centrum klumpas ihop till ett gemensamt begrepp. Så vad är det egentligen vi pratar om? Högst oklart. Enligt Wikipedia finns ingen vedertagen avgränsning gällande vad som är landsbygd eller inte. Glesbygdsverket har en precisering, Statistiska centralbyrån en annan och Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser en tredje – och så vidare. Och därtill finns det de som inte har någon förklaring alls.   Tillväxtverket gjorde 2017 en kartläggning och analys av hur landsbygdsperspektivet finns med i det regionala tillväxtarbetet. Inte någonstans i någon av de regionala utvecklingsstrategierna fanns några skrivningar som talar om vad ordet landsbygd egentligen avser. ”Ordets, etikettens, innehåll är otydligt och vi som läsare avgör vad ordet står för” (Tillväxtverket 2017) Landsbygd blir en ihålig term. Ett retoriskt grepp att plocka enkla poänger med – och riskfritt att använda eftersom det inte nödvändigtvis behöver definieras vilka geografiska områden som har vilken etikett och vad etiketten konkret står för. Men hur ska vi någonsin kunna uppnå målen i de regionala utvecklingsstrategierna om vi inte ens vet var eller vad det är som avses?   Landsbygdsbegreppet behöver avgränsas i det specifika sammanhanget. Maktrelationen mellan stad och landsbygder är ingen konstant. Makt är något som skapas och görs i en relationell kontext och föreställningen om staden som norm skapas följaktligen i relation till föreställningen om landsbygderna som avvikande. Vilket innebär att ett neutralt benämnande av landsbygd, där avgränsningarna inte definieras, oreflekterat riskerar att förstärka den urbana maktordningen där staden har tolkningsföreträde. En utveckling som också konkretiseras i den fysiska planeringen.   Vi som jobbar med samhällsplanering är i stor utsträckning utbildade till, och tränade att, planera städer. Inte landsbygder. Städerna är noder för den nationella och kommunala planeringen och det är också där den ekonomiska samhällsutvecklingen ska realiseras. Medan resten av landet ska planeras så att vi strukturellt kan säkerställa exploateringen av resurser. ”Det råder en industriell rationalitet och ett urbant tolkningsföreträde gällande såväl utbyggnaden av infrastruktur som värderingen av naturresurser”, konstaterade flera av talarna på årets upplaga av Rurban planning talks som ägde rum i Mariestad den 27-28 september.   Rurban planning talks är ett seminarium där dialogen mellan akademin och planeringspraktiken står i fokus. En plattform med ambitionen att gemensamt öka kunskapen och hitta angreppssätt att hantera samhällsutmaningarna och den många gånger konfliktfyllda relationen mellan städer och landsbygder. Det vill säga en ömsesidig planering som bättre kan hantera utmaningarna och de strukturella konsekvenserna av urbaniseringen. ”Det saknas kunskapsunderlag och ett gemensamt språk för att analysera samspelet mellan landsbygder och städer”, sa Nils Björling, arkitekt och lektor i stadsbyggnad vid institutionen för arkitektur och samhällsbyggnadsteknik på Chalmers, under sitt öppningsanförande på torsdagen. Vilket också flera av de andra talarna senare accentuerade. Vikten av att rama in begreppen. Vad är det egentligen vi pratar om? Och vem har tolkningsföreträde att formulera vad som är en bra och hållbar planering?   För ett par veckor sedan publicerade Dagens Samhälle en debattartikel som vi skrivit. Hela inlägget handlar om att vi måste bredda utrymmet i samtalet om Sverige. ”Ett samspel mellan städer och landsbygder är vad som krävs för att ett samhälle ska bli långsiktigt hållbart”, skrev vi. Ändå valde rubriksättaren att sätta rubriken ”Låt invånarna påverka stadsplaneringen” Och så reproduceras den urbana maktordningen igen – normen som förutsätter att vi alltid utgår från stadens problemställning även i den fysiska planeringen.   Berättelserna om staden som utgångspunkt och landsbygderna som underordnade har makt och ett fåtal har haft makten att reproducera den. Vilket innebär att vissa positioner vidmakthålls på bekostnad av andras. Det är en förödande utveckling. Skillnaderna mellan olika landsbygder, städer, regioner, kommuner och platser måste tydliggöras. Samhällsplaneringen behöver en större mångfald av definitioner och målbilder. Och berättelsen om staden som grundval behöver en motberättelse.