© SBK Värmland AB

  • Johanna Rickan

Maktrelationer, klass och drömmar utifrån någon annans horisont

Uppdaterad: 15 feb 2019



När jag växte upp var det ingen som pratade om vikten av att tala om landsbygder i plural. Eller att det finns en urban norm som den som väljer att bo utanför städerna hela tiden tvingas förhålla sig till.

Som en tredje person i rummet som gör att du känner ett behov att förklara dig.


”Jag måste bemöta varför jag är kvar, innan någon börjar ställa frågor om varför jag är kvar.

Anfall är bästa försvar.”

Jag vet, för jag är både den som pratar om att vi måste tala om landsbygder i plural. Som pratar om att det finns en urban norm.

Den som ställer frågorna.

Och ibland också den som känner ett behov av att förklara mig.

Varför vill jag inte bo i Stockholm, eller Göteborg – eller i Karlstad för den delen? Varför drömmer jag tvärtom om att flytta ännu längre ”bort”? En del brukar sucka när jag igen börjar prata om den urbana normen, men jag fortsätter, därför att jag tycker att det är viktigt. Det är, precis som med könsmaktsordningen (och nu brukar några sucka ännu mer), ett maktförhållande.

Där den ena är utgångspunkt och den andra måste förhålla sig till utgångspunkten.

Men det kan ni läsa om i tidigare inlägg.

För nu ska vi inte bara prata om kön och maktordningar utan om klass också.

För visst är det intressant att när det pratas om unga vuxna i mindre kommuner då handlar det främst om hur en ska kunna locka tillbaka de som har flyttat? När det är dags för dem att bilda familj. Hemvändarna. Medelklasskidsen som har varit borta och skaffat sig erfarenhet.

De unga som finns kvar de uppmärksammas däremot knappt alls. Det är flyttarna en ser och på så vis har det också blivit en generell beskrivning att ”alla unga flyttar”.

Klass och kön är viktiga faktorer både när det kommer till vilken erfarenhet unga har av hemkommunen och hur de ser på framtiden.

Likaså är klasstillhörighet väsentligt när det kommer till valet att flytta eller stanna. De flesta unga i medelklassen vet sen länge att de kommer att flytta. Faktiskt redan innan de är tonåringar har de en föreställning om att framtiden för dem finns någon annanstans.

Fastän att de som tror sig ha störst möjlighet att påverka i hemorten är pojkar med medelklassbakgrund. Medans flickorna med samma bakgrund tror att deras möjlighet att påverka kommer att vara större någon annanstans.

De unga med arbetarklassbakgrund har däremot generellt, enligt forskarna, inte någon tro alls på att de har en möjlighet att kunna vara delaktiga och påverka.

Samtidigt nedvärderas de unga som vill stanna i hemkommunen. Att stanna på hemorten uppfattas inte av vuxna (eller andra unga) som ett aktivt val utan ses snarare som ett bevis på̊ oförmåga och passivitet.

Eftersom det, främst i den vuxna medelklassens ögon, är genom att ”ge sig ut i världen” som du som ung visar ambition och förmåga. Och det här leder då till att de unga som ändå stannar ignoreras eller uppfattas som problematiska.

De väljer inte att stanna – ”de blev kvar” fastän vi sa åt dem.

Så vad innebär det här för självkänslan hos dem som stannar kvar?

Det blir ett icke-erkännande. Som till slut leder till att de unga som bor kvar både utestängs från att bidra till att utveckla hemorten och förstärks i sin uppfattning att de inte är efterfrågade eller förväntas ha något att bidra med.

Och bristen på unga i kommunen blir ju då en självuppfyllande profetia – i och med att många flyttar och de som stannar inte räknas.

Så den urbana normen tar sig alltså inte bara uttryck i förhållandet stad och land – den styr också ungas och vuxnas uppfattningar om vad som är normalt och naturligt att göra.

Vilket då såklart påverkar självbilden.

Någon annan bestämmer vem du är och sätter etikett på din identitet.

Och det är klart som fan att det skaver.

De här relationerna, stad och land, kön och klass. Det är maktrelationer. Men makt är ju något som skapas och görs i en relationell kontext. Och alla de här normerna de verkar ju liksom samtidigt. Fastän de får olika effekter för individen också beroende av kontext. I rummet, i det sociala livet och i historien.

Jag vet inte hur era hjärnor funkar, men min får åtminstone inte den här balansformeln att gå ihop med visionen om att skapa ett rättvist, jämlikt och demokratiskt samhälle.

Så vad vill jag säga?

Jo, att vi alla. Åtminstone emellanåt borde fundera på.

Att stanna upp.

Och i varje fall försöka att se omgivningen även utifrån andras horisonter.

Alla vill inte bo i stan. Alla drömmer inte om att bo i en liten lägenhet mitt i ”centrum”. En del drömmer faktiskt, tvärtom, om att flytta långt långt ”bort”.

Eller för den delen – om att stanna kvar.