Logga AB 131031_Final

När staden fick tolkningsföreträde 

Urban norm, eller urbant tolkningsföreträde, är ett begrepp som blivit alltmer vanligt förekommande i diskussioner om framförallt regional utveckling de senaste åren.
När staden och resten av landet skildras är det staden som är utgångspunkten och spegeln mot vilket allt det andra reflekteras. Och det handlar om ett fåtal storstäder som grundval.
För även om det i dag finns en form av konsensus om att hela landet ska leva så agerar många delar av samhället på ett helt annat sätt och i en helt annan riktning.
Vi förstärker det täta och det stora på samma gång som vi sakta men säkert monterar ner det glesa och det lilla. Regionhuvudstäder och noder växer medan Värmland utanför Karlstadsregionen i många fall är byggnader som står i behov av renovering, verksamheter som har bommat igen och lokaler som ekar tomma.
För marknadsekonomins principer om lönsamhet och tillväxt har blivit självklar. I regioners utvecklingsstrategier står det uttalat att hela regionen måste kraftsamla, flytta fram sina positioner och stärka konkurrenskraften.
 Samhällsfunktioner ska drivas som företag och det handlar hela tiden om att producera och sälja sig själv. Vi har gått från tanken om att en del regioner behöver någon form av stöd till att regionalpolitiken blivit en slags konkurrenspolitik mellan alla regioner.
Det är städerna som är initialläget medan allt det andra – mindre orter, landsbygder och glesbygder – hamnar i skymundan och blir ”resten av Sverige”.
 Men i en maktordning där det urbana får stå för framgång och utveckling, och där människor inte längre har samma tillgång till grundläggande offentlig service, där är också risken stor att tilliten brister. Ett samhälle som prioriterar vissa platser framför, eller på bekostnad av, andra är till sist inte längre ett samhälle.
Och kan det vara så att människor flyttar fast de egentligen inte vill? För att leva upp till förväntningarna på vad som är ett framgångsrikt liv. Ett liv som premierar en livsstil som associeras med staden.
För urbaniseringen är ingen naturkraft. Staden är beroende av en stor mängd resurser från landsbygden för att fungera; mat och energi inte minst. Det här beroende är dock så självklart och tas så för givet att det blir outtalat.

Kommentera gärna: